dundra.blogg.se

När vi bestämde oss för att vi skulle ha en till hund var jag arbetslös så jag hade all tid i världen. Det var helt klart anledningen till att jag och Lea fick den relationen som vi fick. Jag var hennes allt och hon var mitt!

 

Jag märkte snabbt att hon inte var som alla andra hundar. Folk brukar säga till mig att det är SÅ jobbigt att ha valp och hur jobbig just deras valp är. Innan man har haft Lea har man inte haft det jobbigt! Förutom dom här vanliga sakerna som att attackera ens fötter, äta tusentals skor och att tugga på lite möber så grävde hon hål i väggarna, drog loss tapeter från väggarna (Okej om det hade varit hemma hos oss men det är lite pinsamt när hon gör sig hemmastad hos andra genom att dra loss lite tapet!) och drog även loss korkmattorna från golvet. Alltså det som ska vara själva GOLVET!

 

När hon blev större slutade hon med det och ersatte dessa charmiga saker med andra. Hon skällde i bilen, gjorde utfall på promenaderna och absolut HATADE hästar. Förutom en, Flinta lyckades charma Lea så dom blev snabbt kompisar :) Flinta var Mathias nordsvensk han hade när vi träffades. Det finns så mycket att skriva om Lea och alla som träffade henne har nog en egen liten historia. Jag brukar berätta om den gången hon kom och mötte mig i dörren hemma, tjock som en trumma! När jag kollade en extra gång såg jag att det satt fast klumpar av nåt i hennes morrhår. Hon hade ätit 1 kg blodpulver! Det var precis överallt! Under trappen satt stackars Dex (som bodde hos oss en period) med en blick som sa: jag LOVAR det var INTE jag!

 

Det som skiljde Lea från dom flesta andra hundar var att hon var snäll mot alla! Hundar, katter, barn och alla människor! En av våra kattungar satte sig i hennes matskål en gång när hon åt varpå hon bara fortsätter att äta runt den.

 

När Lea blev dålig var det bara små små pip då och då som gjorde att vi reagerade på att nåt var fel. Vi åkte såklart till vår veterinär som konstaterade att hon hade ont i ryggen. Behandling med rimadyl och vila var ordinationen. Det höll sig under kontroll mer än ett år innan det blossade upp igen. När Ella bara var två veckor åkte vi in igen för att röntga henne vilken blev en trråkig upplevelse. Hon hade 4 diskar i ryggen (veterinären hade aldrig sett nåt liknande på en rottweiler) som var i princip trasiga. Plus det så trodde veterinären att hon hade L7S1. Hem med en omgång till med rimadyl och vila vilket även den gången gav resultat. I ca 6 månader trodde vi att allt skulle ordna sig, sen klev Lea ner från vår säng och skrek rakt ut! Snabbt därefter började hon vingla när hon gick och vi insåg att vi måste åka in med henne.

 

Vi kom fram till Strömsholm ett par timmar senare och fick vänta ett par timmar där. Veterinären gav oss två alternativ: lämna henne över natten så att en speciellist kunde titta på henne eller skicka hem oss med smärtstillande. Jag visste redan då att hennes tid var ute men att behöva säga dom orden själv var för hårt!

När vi sen skulle gå ut i väntrummet såg även veterinären att hennes tid var kommen...då kunde hon inte ens gå på bakbenen :( Att lämna henne där på golvet var det svåraste jag nånsin har gjort!

 

Folk frågade mig efteråt: hur mår du? hur känns det? och jag svarade att det är ok.

När jag egentligen var helt knäckt, och är fortfarande, för jag har förlorat min bästa vän!

 

Lea i sitt esse!